Arrrgh!

Iband undrar jag varför jag känner mig tvungen att komma med alla dessa idiotiska kommentarer. Eller upplysa folk och/eller barn om saker som bara får dem att känna sig dumma eller liknande. Vad ÄR det med mig?
Min yngsta dotter fick en liten crush på Winnerbäck i helgen. Hon vill dansa med honom. Glittrade i ögonen på henne när hon tittade på honom på tv när han spelade. Och vad säger jag min idiot? "Jag tror att han har en tjej...och ett barn..." Jag vet egentligen inte om jag bara sa det rätt ut i tomma intet eller om det var riktat mot min FEMÅRING men jag sa det högt, tänkte det alltså inte. Hon tittar på mig, sårad och säger "Har han?" Sen kom tårarna... Ibland är jag en sån idiot. Det gick förstås över efter ett par minuter men still! Gumman... Here comes big bad mama och bara krossar den lilla sagan som just spelats upp i hennes huvud, där hon dansar med Lars Winnerbäck... POFF! Bort med drömmarna liksom.

Det var ungefär som när jag och S och barnen hade varit i affären och var på väg hem. Man måste gå förbi den där tuffa killen från min sexårings skola då. Han som har varit lite kär i henne. Han som hon då måste vara lite tuff inför och kasta nonchalant med håret. Där kommer vi alltså och går, barnen på inlines, och jag ser att sexåringen suttit i, vad jag förmodar är, en fågelskit. Så vad gör jag? Jo, jag ropar inför den tuffa killen ut "Men! R, du har ju suttit i en fågelskit!" Såhär i efterhand när jag tittar närmre på bilden så ser jag ju att hon tycker att det är så otroligt pinigt och att hon bara önskar att jag kunde hålla truten. Hon svarar att det bara är nåt smuts. Men jag MIN IDIOT fortsätter på samma jävla spår "Nej, jag tror allt att det är en fågelskit!" S skrattar hysteriskt åt min totala brist på disktretion och R har väl aldrig åkt hemåt så fort på sina inlines... Såna här saker gör jag alltså. Jag beter mig så. Helt jävla otroligt!