Har faktiskt

börjat fundera på hur det kommer att gå om/när jag verkligen börjar jobba igen. Hur i hela fridens namn ska jag göra på morgonen? Som det är nu så har jag svårt att ta mig upp när jag ska lämna barnen på skolan/dagis. Klockan ringer 7 (klockORNA) och jag snoozar och är ändå inte uppe innan 7:50. Jag är så fruktansvärt trött på morgonen. Det värker i kroppen när jag vaknar, den är tung som bly.
Så har det ju alltid varit iofs och jag har ju klarat av att gå upp förr men jag är rädd att det omöjliga faktiskt hänt. Dvs att det har blivit värre. Jag har blivit bekväm av att gå hemma, tröttare. Hur fan ska jag kunna ta mig upp på morgonen i framtiden? Hur ska jag vänja mig av med latheten? Det är ju befängt, vuxna människa!

Skulle vilja hoppa

över julen, hade jag det alternativet skulle jag ta det och det illa kvickt. Känns lite orättvist mot barnen bara så det är bara att bita ihop och plocka fram de där satans ljusstakarna.
Har en sån stark ovilja mot alla traditioner numera, vet inte riktigt var den kommer ifrån. Känner ett enormt motstånd bara.

Jag har en önskan just i detta nu, en önskan om ett jobb. Är så extremt understimulerad att det börjar bli fånigt. Fånigt!

Dreamland

"- Håller vi på att dö med sommaren?
- Vadå? Är det så du känner?
- Allt har man inte makt över...
- Men ge mig inte den där skiten, säg som det är istället. Du vet ju vad du känner. Tycker du inte om mig längre?
- Jag tycker om dig, men tror jag att detta är början på slutet? Ja, det gör jag!"