Jag hittade en

liten lapp som jag fick av mamma för en herrans massa år sedan. Eller ett visitkort är det ju. Till Eleonora-gruppen. De har barn och anhörigbehandling här i stan så dit kan man gå och tjuta ur sig all sin ångest ang missbruk.

Jag har vid flera tillfällen faktiskt funderat på det men det har inte blivit av av någon outgrundlig anledning. Men...nu efter 7 sorger och 8 bedrövelser så börjar jag inse att det kanske är dags att sluta fly från det. Det kommer inte försvinna av sig självt. Jag kan inte trycka undan det längre. Eller egentligen har jag väl aldrig kunnat det men vissa perioder, mer än andra, blir det så påträngande. Jag har väl inte insett bara att det faktiskt inte är att jag är wacko-jacko 2 utan att det faktiskt är den ena förälderns fel alltihop! (Hehe)

Jag kanske skulle sluta vara så rädd för det bara? Jag inser att jag kan bestämma mig för det här idag för att det är lördag och jag ändå inte kan ringa dem förrän måndag. På måndag kommer jag att känna att det kanske inte behövs trots allt. Jag brukar göra så. Bestämma mig för sådana här saker på helger eller kvällar och sen tar jag aldrig tag i det. Så är det alltid.

Kan jag ge fan i det den här gången?

Det och att sluta omge mig med missbrukarmänniskor. Va?